Det är bra hemma - Vad gör ett lyckligt hem?

Retrievrarna Pate och Aino välkomnar gästerna glatt, när Niina Kivelä-Luiga öppnar dörren till sitt hem på Vilkastusvägen i Parkstad. Hundarna går snart till vardagsrummet på sin egen plats och Niina häller i en kopp kaffe för Tiia Salminen.

– Det känns som om jag var i Mumindalen alltid när jag är på besök hos Niina. Jag känner mig alltid välkommen, och det finns alltid något att dricka och äta på bordet, berättar Tiia.

Tiia och Niina träffades för några år sedan på husets gemensamma gård som kan ses direkt från fönstret i bådas hem.

– När jag flyttade hit kunde jag inte ens tänka mig att man kan få sådana här hjärtevänner av sina grannar. Jag har delat såväl bekymmer som glädjeämnen med Tiia och andra invånare. Vi firar högtider och barnens födelsedagar samt ordnar också mycket annat att göra tillsammans, berättar Niina.

Niinas telefon ringer varje dag, ibland knackar någon bara på dörren och frågar hur det går.

– Det är skönt att ha vänner så nära, eftersom man annars inte hinner träffa alla sina bekanta mitt i den hektiska vardagen med familjen, säger Niina.

Lyckan fanns i Parkstad

Tidigare drömde Niina om att bo i ett småhusområde i Kottby där alla skulle känna varandra och barnen kunde springa till gården eller för att låna socker av grannarna utan att föräldrarna behövde bekymra sig för hur de tas emot.

– Vi fick ändå inte något lämpligt hus där, så flyttade vi hit till mina egna barndomslandskap. Senare har jag märkt att lyckan som jag sökte av grannskapet i Kottby i själva verket bor precis här, funderar Niina och häller i mer kaffe i muminmuggarna.

Niina anser att boendet och det egna hemmet blir betydligt lyckligare om man har en god gemenskapsanda och känner sina grannar.

– Troligen upplever man inte alltid gemenskapen och förhållandet med sina grannar på samma sätt. Vi känner ändå att jämfört med detta har våra tidigare hem bara varit lägenheter där vi har sovit. Däremot är detta ett riktigt hem, funderar hon.

Ett gemenskapligt grannskap ger trygghet när världssituationen skapar ångest.

Skapandet av en god gemenskapsanda börjar med "Hej"

Det ringer på dörren och snart rusar en glad grupp familjemedlemmar in: 5-åriga Eino, 4-åriga Väinö och ett par år gamla Toivo springer in genom dörren efter Niinas man Krisu.

Krisu påpekar att gemenskapsandan kan byggas upp med ganska små saker.

– Till exempel genom att hälsa på grannarna, säger han.

– I början kan det kännas lite pinsamt att hälsa på grannarna om man inte är van att göra det. När vi flyttade hit undrade jag också själv hur man kan bekanta sig med sina grannar. Men sist och slutligen är det bara fråga om att börja med att hälsa och ibland fråga hur det går, tillägger Tiia.

Enligt Tiia och Niina har det varit lättare att bekanta sig med grannarna då det bor så många barnfamiljer i huset. Det är lätt att utbyta nyheter med andra som befinner sig i samma livssituation, när barnen i alla fall springer till sandlådan och inte är blyga på samma sätt som vuxna. Samtidigt har barnen blivit som syskon för varandra och håller ett öga på varandra.

– Och kivas och tävlar mot varandra, skrattar Niina.

Hjälp vid behov

Trots att det är lugnt och tyst på gården är inte heller Vilkastusvägen alltid en idyll.

– Det sker ju ett och annat också här ibland. Men om det händer något hemskt eller om till exempel någon som vi inte känner rör sig på gården, drar vi alla genast åt samma håll. När alla känner varandra och håller ett öga på vad som sker på gården, går barnens lekar förvånansvärt bra, funderar Niina.

Enligt Niina ökas lyckan av att man alltid får hjälp vid behov. Oberoende av om det är en barnvakt, rastning av hund eller till exempel skidor för barnets gymnastiklektion som man behöver.

– Niina är berömd för att om någon saknar något så hittar hon det, skrattar Tiia.

Niina berättar att hon hittar saker som någon saknar i återvinningsgrupperna i sociala medier eller Ges bort-delen i tori.fi med sina noggranna och selektiva ögon.

Niinas familj i sin tur har fått hjälp med att sköta barnen och hundarna.

– Tack vare våra grannar kunde vi övernatta på ett hotell. Vi visste att någon som barnen och hundarna känner tog hand om dem. Numera krävs väldigt mycket av föräldraskap, så det är bra att man får dela sin egen oro och sina egna bekymmer med grannarna. Jag har försökt lära barnen att det kan ske allt möjligt i livet, men att med ett visst mod och öppenhet kan man klara sig i dessa situationer, säger Niina.

Lyckan ökas av att man får hjälp alltid vid behov.

Hon hoppas att allt flera människor kunde hitta en likadan gemenskap strax utanför sin dörr. Ett gemenskapligt grannskap ger nämligen konkret stöd också när världssituationen orsakar ångest.

– På grund av kriget i Ukraina började vi tänka på skyddsrum tillsammans och tog reda på vad vi skulle göra och vart vi skulle gå i en undantagssituation. Under den senaste tiden har vi förstås också pratat om de ökade matpriserna, då det finns många ganska stora familjer här. Det har varit viktigt att få prata om sina egna bekymmer, konstaterar Niina.

Trygga konstruktioner och god stämning

Tiia ger sig av för att föra sitt barn till hobbyverksamheten och på samma gång springer Niinas barn ut genom dörren till gården. Barnen hittar genast någon att leka med, och snart jämför de sina Pokémon-kort och leker tafatt. Paret Kivelä-Luiga funderar fortfarande på lyckan i hemmet.

– En stor sak är att huset och gården har planerats väl. – Till exempel är vår gård inhägnad så att man inte behöver vara rädd för att barnen ska springa ut på vägen. Det är lätt att visa för dem var gårdens gränser går. Jag tycker också mycket om att vi bor på samma nivå med gården. Tidigare bodde vi i ett loftgångshus och det var alltid svårt att gå i trappan med barnen, säger Niina.

Dessutom blir boendet allt lyckligare när saker och ting fungerar och det inte finns några sanitära olägenheter i hemmet.

– Visst är det kul att bostaden är tillräckligt stor, men det viktigaste är att det är god stämning i hemmet och att allt fungerar. Och även om något går sönder vet jag att det är lätt att sköta det genom att kontakta Heka, säger Niina.

Niina anser också att boendet har blivit trevligare till följd av att hon deltar i huskommitténs verksamhet.

– Jag har bott hos Heka redan länge, men visste ingenting om huskommittéers verksamhet tidigare. Det är viktigt att hyresvärden hör invånarnas åsikter. Jag tycker att samarbetet har fungerat bra, säger Niina.

Hela familjen tror att de kommer att trivas länge på Vilkastusvägen, och det behöver man inte undra på när man tittar på barnen som leker på gården.

– Vi har skapat våra bästa minnen här. Det känns som om jag själv också har utvecklats som människa, då jag vågar vara mig själv här, konstaterar Niina.

Hemmet har en stor betydelse

Hemmet och boendet har en stor roll i upplevelsen av lycka. Det finns ändå lika många lyckliga människor i olika slags hem, och till exempel boendeformen påverkar inte finländarnas generella lycklighet.

Enligt professor emeritus i psykologi Markku Ojanen, som har undersökt lycklighet, trivs människor i mycket olika hem.

– Vissa personer är lyckliga när de har splitternya möbler eller ett stort hem, medan andra görs lyckliga av externa saker varvid hemmets storlek inte spelar någon roll. Någon är lyckligast när hen bor ensam, medan andra vill ha en stor familj omkring sig, berättar Ojanen.

Med tanke på lycklighet är det viktigaste enligt Ojanen vad som sker inne i huset. Ork, omsorg och fördelning av ansvar är viktigare än de externa faktorerna.

– Exempelvis ökar gemensamma måltider enligt undersökningar gemenskapsandan och därigenom boendets lycklighet. Därför är det bra att äta tillsammans, om inte varje dag så åtminstone på veckoslut.

Även natur i närheten av hemmet kan öka upplevelsen av lycka.

– Också i stadsmiljön mår man bättre när det finns natur och möjligheter till friluftsliv i närheten av hemmet.